Ank-året börjar fint!

Ett trendbrott! Stilistiskt! Stiligt! Dynamiskt!.. och riktigt roligt för en gångs skull! Ja, jag talar ju så klart om omslaget till Kalle Anka & C:o nr 6/2009. Ett bättre nummer än på länge. Omslagsteckningen är gjort av Ank-mästaren Marco Rota. Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Näst Barks är Rota den bästa ank-tecknaren någonsin. Omslagsbilden är i alla fall gjord för Vicar-serien "Strider i snön" som kommer senare i tidningen. Nu gör omslaget inte riktigt den här bilden rättvisa, då det bara är ett utsnitt av den större bilden, men redaktionen har tänkt på detta och publicerar faktiskt hela teckningen längre in i tidningen! Alltsomallt så är det här i alla falll bästa omslaget på flera år! Mer sådant Egmont!

Nå, det är ju i alla fall innehållet som är det viktiga, hur ligger det till med det, då?

"Världens största soppskål"

Njae.. den börjar med en liten ganska blek historia om att dreja lera. Manuset är av Janet Gilbert, och är faktiskt riktigt trevligt. Det stora intrycket bleknar dock något av att vi läst den här historien förr, och det börjar bli lite förutsägbart. Det är en av dussinet "Kalle-hittar-intresse-skall-bli-bäst-av-alla-men-det-blir-bara-katastrof-i-stället". Jag menar.. Gilberts manus är en ganska bra variation av temat, och kalle slipper åka till nordpolen på slutet... men det är på något sätt fortfarande samma historia även om den är lite mer lågmäld än vanligt. Wanda Gattinos lite bleka teckningsstil förmår inte heller den att lyfta historien alls. Inget fel, men det är samma mikrovärmda makaroner och köttbullar som varje dag i den matlådan.

"Farbror Joakim och det magiska bläcket"

Sedan blir det faktiskt roligare. "Det magiska bläcket" är en klassisk Barks-kortis som visserligen publicerats förut ett par gånger, men inte så den blivit uttjatad än..

"Klassisk tidningsstrip"

I rask takt så får vi därefter en klassisk tidningsstripp från 1951. En Bob Karp/Taliaferro från den tiden dagsstripparna började gå utför... men denna är faktiskt lite rolig med en (chauvinistisk?) poäng i slutet som visar att än har inte dessa mästare tröttnat helt.

"Ett pris med prestige"

Jag är ingen fan av Terry LaBan, som ni väl har märkt vid det här laget. Så vi hoppar över denna Oppfinnar-Jocke-historia med snabb takt för att inte tråka ut alla som läser det här.

"Strider i snön"

Sedan kommer den tidigare omtalade "Strider i snön". Även här är det ett manus av Janet Gilbert. Gilbert är en duktig manusförfattare, men borde ta ut svängarna mer. Det här är ytterligare en klassisk Kalle/Olsson-historia som är över genomsnittet berättat, men egentligen inte kommer med några egentliga överraskningar. Vi har läst det förr, och om det här varit första gången hade jag blivit lyrisk, men som det är nu (etthundraarton liknande historier tidigare) så blir det (oförtjänt) dåligt betyg. Manuset är dock faktiskt bättre än genomsnittet för Kalle/Olsson dussinhistorier.. och här har vi ju också en betydligt bättre tecknare - Vicar som ger ett helt annat flyt åt manuset!

Jämförelsen

Det här är ett utmärkt tillfälle att jämföra de två historierna "Världens största soppskål" och "Strider i snön". Båda har manus av Janet Gilbert - som jag anser vara en duktig manusförfattare. Båda manusen liknar varandra på så sätt att båda är nya varianter av gammal skåpmat som trots sin karaktär av rester fortfarande är hyffsat ätbara genom en bra kock. Jag vet inte om det är redaktionella skäl som håller Janet Gilberts manus tillbaka, eller om det är Gilbert själv, men jag skulle vilja se något helt nytt, med lite mer energi och jag tror att det skulle kunna vara fruktbart. Slutligen så kan vi se vilken skillnad en bra tecknare gör.. Vicar är en gammal mästare... Det går inte att komma ifrån. Så trots att manusen är jämförbara så är inte serierna det. Bilderna, de dynamiska serierutorna, bildberättandet, action! Det är det som lyfter "Strider i snön" högt ovanför "Världens största soppskål". Där bildkompositionen i soppskålen är stel och fyrkantig, och ibland inte riktigt riktigt förmedlar vad manuset säger, så är Vicars snökrig dynamisk, står aldrig stilla och snöbollarna missar aldrig.

"Den allseende musen"

Nästa historia är Musse Pigg. Det är egenligen (i min mening) en Musse Pigg & C:o-historia som kommit fel, men det gör inte så mycket. Det är skriven av Paret McGreal - det gör däremot mycket mer. Nu är det här dock ett av McGreals bästa manus, och det säger en hel del, för i mitt tycke så är de fruktansvärt ojämna. Denna serie är dock väldigt läsvard, och lite tänkvärd, även om den är lite väl krystad här och var. Säga vad man vill om McGreals, men de saknar inte fantasi, och när man läser den här så kan man inte anklaga dem för att komma emd dussinmanus precis. Att går från röntgensyn till omnipotens är dock lite väl krystat, även för mig, och Joaquín Cañizares Sanchez' teckningar är väl inte så intressanta i sig. De skulle stått sig slätt utan ett bra manus. Stefan Diös översättning lyfter dock upp denna serie ett snäpp. Tack gode gud för hans fina språk och finurliga ord som gör tråkiga historier läsvärda och bra historier spännande.

"Fursten av Blabdag"

Sist, men inte minst så besöker vi Blabdag. Det är Barks klassiker, "Fursten av Blabdag" i Daan Jippes klassiskt tecknade version från 2004 som avslutas i detta nummer. Vi talade om manus hör förut... Tja.. det här är så klart det bästa manuset i hela jämra blaskan. Det är en påtaglig skillnad och det är som att komma ur en dimma och helt plötslgit se hela världen framför ens fötter i knivskarp kontrast. Förutom Rota så är Jippes även tidningens bästa tecknare. Här är det viktigt att flika in en sak. Jag tycker Jippes är en bättre ank-tecknare... men jag kan inte säga att han skulle gjort en bättre fursten av Blabdag. Dels för att han inte gjort någon version, och dels för att manuset passar Jippes teckningsstil som hand i handsken. Rota må vara bättre på Ankor, men Jippes är bättre på miljö.

Nu är det här ju Daan Jippes omtecknade version från 2004. Innan dess så har man publicerat Tony Strobls originalversion. Jag tycker originalversionen har sina förtjänster den också, och Strobl är helt klart en tecknare vars verk förtjänar att kommas ihåg! .. och även om folk föredrar Jippes, så förtjänar även Strobl att återtryckas!

Nåja.. jämför själva:

Tony Strobl:


Daan Jippes:


Behöver jag tillägga att Barks - som i serien om det magiska bläcket - slår allt vad Jippes och Strobl gjort med hans manus - med hästlängder... ;-)