En massa Murry!

Senaste Kalle Anka & C:o (nr. 30) måste jag rekommendera varmt. Inte bara för att den kommer med inte mindre än två Barks-serie, utan den lyckas dessutom få in bokstavligt talat massor med Murry! För att inte tala om att man avrundar numret med en Långbenserie av Strobl!

Den första Barks-serien "Lägerledaren" är en mycket fin pärla som man sällan ser. Jag tror den bara setts i Sverige i Guldbok nr 5 tidigare.

Joakim's Game? Månntro inspirationen till Pixar-filmen "Geri's Game"?

Sedan kommer det en holländare för att följas av en riktigt rolig D-kodad buse-serie av Peter Snejbjerg och Gail Renard, tecknad av spanjoren José Maria Millet Lopez. Lopez teckningar är väl inte Marco Rota, men de duger. Manuset är fyndigt och lite roligare än vanligt. Vi känner igen handlingen lite från Martin Lawrence-filmen "Blue Streak", men med ett bättre slut.

Lika bra är det i följande D-serie. "lugnt och effektivt", vilken tar ett gammalt välkänt tema med Kajsa som försöker tygla en bit av Kalles personlighet genom att skälla ut honom och ställa ultimatum. Den här gången är det dock inte fråga om hans humör, utan hans förmåga att skjuta upp saker. Som förutsett så blir det inget bra resultat, men jag tycker det är bättre berättat än vanligt.

Paradserien i detta nummer är en gammal Murry: "Spökplumpen möter Madame Mim". Jag är inte så svag för konstiga cross-overs och magiska mysterier, utan jag lsäer nog hellre äventyrs-Murry med Musse och Långben som t.ex. Musse Pigg och Sjörövarens papegoja (the Sign of the squid), men i den här genren så är nog Madame Mim bäst. :-)
Serien borde dock ha censurerats en aning. Vem kan sova efter att ha bevittnat Madam Mim och Kommissarie Karlsson idka intimt? .. och scenen ovan... Brrr... Den har nog gett många unga läsare mardrömmar! Kan någon stava till "Madame Mim är kärlekskrank"?

"Kall konkurrens" av Terry LaBan gillade jag faktiskt. En trevlig serie där Kalle inte misslyckas fullt så mycket som han brukar. Dessutom undrar jag om glass med snigelsmak var med i originalet eller om det är Diös själv som uppfunnit denna utsökta delikatess? i vilket fall som helst så vill vi ju ha receptet!

Sedan har vi ju en ypperlig Långbenserie av den klassiska skolan. Det är en Strobl som tecknar som bäst med Steve Steere bakom tuschpennan, vilket nog får sägas vara en av den tidens bästa kombinationer. Vic Lockman har skrivit bättre manus än det här, men inte många. En intressant serie på det hela taget.

Fortsättningsserien "Resan till riddartiden" måste jag dock ändra mig lite på. Detta sista kapitel lyfter faktiskt hela serien flera poäng i mina ögon. Den blev helt plötsligt bra och gav ett mycket bättre sammanhang än tidigare. Verkligen synd att serien delades upp som följetong, helt klart en serie som klarar av att stå själv och där sammanhanget i serien är så pass viktigt att det var en otjänst att dela upp den. Även denna skriven av Terry LaBan, en författare jag kanske varit onödigt hård mot tidigare.

På det hela taget ett av de bästa numren jag fått i brevlådan det här året!