Sju gånger Magica!

Magica smyger bakom en
buske på omslaget till
Kalle Anka & C:o nr 49/2010

Ahh... efter att ha jobbat till åtta på kvällen... och pulsat hem igenom snötäckta gator... famlat fram i den mörka natten av krossade gatlampor... skakat av mig den 20-gradiga kylan på vägen... Så lyfts mina sinnen till oanade höjder och ett stort och lyckligt leende splittrar den sista isen i mitt ansikte när jag öppnar min brevlåda och möts av ett glatt återseende!

Ja, nummer 49 av Kalle Anka & C:o bjuder inte bara på upplösningen av en klassisk Barks-serie utan man har till och med rotat fram ett gammalt klassiskt... och då menar jag KLASSISKT Barks-omslag. Det är frågan om omslaget från Uncle Scrooge 48 - ursprungligen publicerad 1964. (... eller rättare sagt, den med några streck skilda versionen från Uncle Scrooge 138 från 1977)
Omslaget hör samman med att Barks-klassikern "The Many Faces of Magica de Spell" får sin upplösning i det här numret. En spännande, fyndig och välberättad serie från den store mästaren och ett omslag i samma stil. Tyvärr lämnar färgläggningen lite att

önska... Som det numera brukas så är det högdagrar och toningar som inte hör hemma i bilden och drar ner intrycket ganska mycket – men sådant får man ju vänja sig vid nu för tiden. Det blir lite för mycket lek och ger ett oseriöst intryck.

KA&Co kör ganska ofta Barks-repriser, men det är mer sällan man ser klassiska omslag. Det är i alla fall en trevlig omväxling mot de senaste årens trend att köra fler och fler omslag som bara är förstoringar från serierutor i tidningen. Det BLIR faktiskt en trevligare tidning med riktiga omslag! Varför man valt att ta fram det här omslaget kan jag bara spekulera i... men jag hoppas att det är någon kunnig person i någon beslutande ställning som gjort det av kärlek till disney-serier, och inte bara av rent ekonomiska skäl.

Nåja, men till innehållet då... Innehållet är väl viktigare än omslaget? Lever serierna upp till emballaget? Njae, jo, både och.

Barks-historien är ju en av de stora klassikerna från den bästa tiden. Resten är lite blandad kompott... Inget riktigt dåligt, men heller inget riktigt bra.


Det hela inleds med "Ärligt talat" av Paul Halas till Carlos Motas teckningar... Storyn är lite bättre än Paul Halas brukar komma med, men vi känner igen grundintrigen från filmen "Liar Liar" med Jim Carrey... Carrey lyckas bättre. Det är dock inte dåligt... Carlos Motas teckningar räddar de små hålen i intrigen och ser till att det hela får ett hyffsat flyt. Det är dock ltie överspelande ankor - som vanligt - och dynamiken och bildberättandet är duktigt men inte innovativt.. lite skojiga bildvinklingar och perpektivförskjutningar får det hela att flyta ganska bra. Det är en duktigt gjord liten sak som är helt okej även om vi inte talar mästerverk här...

Nästa aktstycke "Saknade slantar" får också betyget "okej". Manuset är av Frank Jonker och är riktigt trevligt. Ingen höjdare här heller, men god fantasi och oförutsägbart. Tyvärr så dras betyget ner lite på grund av Sander Guliens teckningar. Hans knattar och blandade bifigurer är hemska och trots att hans vuxna ankor är helt okej så känns alla andra figurer från borgmästaren till björnbusarna ganska oigenkännliga. Bildberättandet lämnar mycket övrigt att önska. Storyn är annars en ganska vanlig grundhistoria med knattarna som samlar in pengar åt gröngölingarna, och försöker få farbror Joakim att lätta på plånboken. Då detta misslyckas så vill Kalle hjälpa till. Detta har vi hört förut, men det här är faktiskt lite nytt och fräscht och man blir lite överraskad.. Jag gilla rockså Kalles insats i den här historien. Om den tecknats bättre så hade vi faktiskt haft toppbetyg!

Sedan har vi en söndagssida av Bob Karp/Al Taliaferro från 1942. Ett enkelt skämt, men med bravur. Får självklart högsta betyg.

Sedan kommer en vintersaga med Knattarna hemma hos farmor. Mårten och Oppfinnar-jocke ställer så klart till det för våra stackars knattar. Inte helt dum, och faktiskt trevligt berättad. Den är skriven av Frank Jonker &ndashM som faktiskt utmärker sig i det här numret. Bortsett från klassikerna så är hans historier de bästa. Tyvärr så verkar han ha osis med tecknarna. Den här historien är tecknad av signaturen Colomer, som tecknar okej. Bättre ankor än Sander Gulien, och det är faktiskt lite bättre bildlösningar och bättre bildberättande. Några oortodoxa ramar kan man se också.. Sådana småsaker som höjer läsupplevelsen lite. Ingen jättehöjdare, men har sin förgyllning.

Från "ödets Lotter" av
Jaap Stavenuiter.

"Ödets lotter" är en kort historia skriven av Bo Torstensen. jag känner inte till Bo, men han verkar vara lite mer än bara en avdankad manusförfattare. Det skulle kunna bli riktigt bra, men lyfter inte riktigt. Den är också "okej". Teckningarna av Jaap Staveniuter känns lite bekanta - och det kan nog bero på en inspiration av van Horn, eller är det kanske Freddy Milton jag tänker på? Lite tråkigt tecknat är det även om ankorna har en okej dynamik så är det även här lite övertoner och lite överspelat här och var. Medelbetyg med andra ord, men med ett hopp inför framtiden,. Det känns som om både Bo och Jaap har potential att göra betydligt mer. Historien är annars ganska generisk. Jag brukar tänka mig en historia och sedan byta ut huvudfigurerna mot Hacke Hackspett eller någon annan icke-disney-serie. Om det går lika bra så är historien lite väl generisk. Den här är lite på Hacke Hackspettgränsen

Nästa serie är faktiskt numrets nerköp. "Vågmästaren", en ensidesserie av Jan Kruse med Sandor Guliens teckningar.  Om den förra var på gränsen så är den här definitivt en Hackspett-luktande serie. Ja, jag skulle väl till och med säga att Kalle här spelar en roll som normalt tilldelas Långben! Tyvärr inte någon av de bra Långbenserierna heller... Det korta manuset är helt generisk och skulle kunnat befolkas av i princip vilka figurer som helst från Tom och Jerry till Scooby och Shaggy, men passar ovanligt dåligt in på Kalle.  Det enda det hela behöver är någon figur som kan kallas "dum" eller "korkad"... och skämtet är inte ens särskilt kul... Speciellt inte när man bygger upp det som man gör här, nej, som en halvtaskig Långbensida i söndagssideformat så skulle jag kanske köpa den, men inte som den är nu.

Original-Berra. Lite tuffare.
Tecknad av Floyd Gottfredson ur
"Musse Pigg och Äggtjuvarna". Historiekod: YM 003

Sedan kommer något så ovanligt som en Långben och Berra-serie. Berra – den gamla ex-tjuven från 1930-talets Gottfredson-historier som återupplivades för några år sedan av Egmont i Danmark – verkar ha blivit en favorit bland danska manusförfattare. Den här är skriven av Lars Jensen och inte så oäven. Nu tycker jag bättre om Gottfredsons Långben som inte var korkad - utan bara lite stereotypt "bonnig" (och faktiskt hade en stor portion bondförnuft) framför nästan alla andra Långben-varianter, men den här funkar ganska bra, och idén att matcha honom mot den inte heller alltför smarte Berra är ganska okej. De blir lite två inte alltför brighta kompisar med goda intentioner som slår bakut.. utan att det skall falla till lyteskomik a'la "Dum och Dummare". Dock verkar lars Jensen inte känna till Berra särskilt bra och i varje fall inte läst hans debutserie "Musse Pigg och Äggtjuvarna" (ett veritabelt mästerverk av Floyd Gottfredson)...

Summa summarum... en stark trea. Ja, detta är et thelt okej nummer. Barks lyfter som vanligt, men faktiskt inte riktigt dåligt. Det brukar alltid vara någon riktig dålig serie - men inte i det här numret. Helt okej läsning!