Tjena alla monsterdiggare!
I dag fick jag senaste numret av Musse Pigg &; C:o. De har börjat köra den italienska serien X-Mickey (dvs. X-Musse). I italien är det ett helt koncept i egen tidning, men här i Norden så blir det bara en serie i varje nummer av MP&Co.. ja, och framsidan då vad det verkar.
X-Musse är en lite annorlunda serie där Musse har utbyte med varelser från Monsterborg - en parallellvärld till Ankeborg, men som befolkas av monster, spöken, etc. av alla slag.
Det som är så kul med italienarna är att de kan experimentera ganska fritt gentemot det material de har (Egmont verkar inte ha viljan eller modet att göra detsamma - tyvärr), och en av deras produkter är X-Musse. En annan av deras senare koncept är Stål-Kalle, som nu är inne på en återtrycksrunda i Sverige.
Jag tyckte att tidningen Stål-Kalle var mycket bättre än X-Musse, och fortfarande så slår de flesta klassiska Musse-historierna den här med hästlängder! Men fortfarande så är det lite nytt och lite mer fräscht. Utan att behöva göra om sig och byta stil helt (Som Archie Comics nu gör med hela sin linje) så kan Musse Pigg förnyas... Det är en ovanligt dynamisk 77-åring till seriefigur som vi ser i dag, och även om det finns lågvattenmärken så finns det nytt och X-Musse kan bli något så småningom. Det är lite det som gör Disneyserier lite unika: att de kan överleva och förnya sig själva utan att förlora sin karaktär helt. Hur många seriefigurer från 1930 lever fortfarande i dag, frodas ordentligt och fortfarande kommer ut i nytt och fräscht format efter så lång tid? Bill Watterson ville sluta när han låg på topp - vilket inträffade efter tio år. Knasen tröttnade och blev statisk och jämngrå efter 30 år... Ja, bara Snobben och Charles Schulz går egentligen att jämföra med Disneyserier... men Snobben gjordes av en av mediets största talanger... en sådan person som bara föds en per millennium. Så jag tar tillbaks det där. Det går inte att jämföra med Schultz. Inget är jämförbart.
Dags för sovtajm!
Ungefär som manga var de italienska disneyserierna något som jag ganska generat och motvilligt drogs till i min ungdom. Sedan upptäckte jag att det jag hade tyckt var pinsamt var bara en vagt formulerad fördom. Både manga och fumetti är delar av stora traditioner som ohämmat omtolkar gamla historier och bryter ny mark i popkulturens trygga hägn. Jag glömmer aldrig Kalle Anka som Dante i en 90-talspocket. Eller Joakim som Moliéres "Den girige". Det var kanske det känslomässigt och berättartekniskt ohämmade i både manga och fumetti som verkade både tilldragande och avskräckande. Undrar om en del människor fortfarande känner det så? Det skulle förklara mangafobin hos vissa.
SvaraRaderaDessutom är italienska disneyserier ofta himla snyggt tecknade. Men de är långt ifrån Barks. Kanske en annan anledning till att man känner sig först lite främmande. (Inte för att jag är någon Barks-fanatiker, men det är ju hans ankor som man har vuxit upp med.)