Jul i Pengalösa!

Ja, jag erkänner. Jul i Pengalösa måste vara den allra bästa julserien genom tiderna. Den är i alla fall väldigt bra! I omröstningar om Disneyserier så hamnar den här historien alltid väldigt högt. Det har nog att göra med den värme och det engagemang som man förnimmer från Ankorna. Om någon tycker Disneyserier är tråkiga så har ni inte läst Barks när han är som bäst, eller Don Rosa när han är som mest engagerad!

Jul i Pengalösa gjordes 1952, och Barks kom fortfarande ihåg den stora fattigdomen under det tidiga 30-talet. Armodet och fattigdomen i den här serien är mycket påtagligt, liksom kontrasten mellan ankornas värld och stadsdelen Pengalösa. Till och med husen och bakgrunderna byter stil till en mer realistisk när vi kommer in i den fattiga stadsdelen. Alla kläder är lappade, och står i skarp kontrast till de mycket mer stiliserade ankorna.

Om någon disneyserie någonsin haft en politisk och social agenda så är det den här. Klassklyftorna har aldrig varit så tydliga som i "Jul i Pengalösa", men samtidigt så har heller aldrig glädjen och det positiva budskapet varit så tydligt.

Barnen är fattiga, men de har drömmar och önskningar som alla andra. De är visserligen fattiga, men de är inte på något sätt sämre än andra barn.

Joakim - den otroligt rike misantropen förlorar här alla sina pengar, men trots den så framstår han som materiellt rikare än vilket fattigt barn som helst, men samtidigt också den mycket andligt fattigare. När Joakim, den rikaste ankan på jorden - stöter bort Kalle från parkbänken. Kalle är en bedragare.. han spelar tiggare, men med ett ädelt syfte. Joakim stjäl hans plats för egen vinnings skull. Det blir också hans olycka - för den enda slant han lyckas tigga ihop blir även slanten som får kannan att rinna över, eller i det här fallet, droppen som får botten att ramla ur pengabingen.

När han då blivit "fattig" (fabriker, inkomster, nä, vadå?) så blir han snyltare... Barnen i Pengalösa vill inte ligga någon till last, men den rike Joakim blir ännu mer snyltare än han varit förut. När han äter upp Kalle och Knattarnas julmat är det med skuld och skam han fjättrar dem till att låta honom snylta på dem:
– "Var det min tredje portion havregröt, käre brorson, eller var det min fjärde? Jag ser inte bordet för alla tårar!"

Ja, till och med Alexander - den odräglige turknutten och ärkeegoisten kan se det behjärtansvärda syftet, även om han då måste önska riktigt starkt... "men att önska är att arbeta..."



En sak som slår mig som lite mer modernt än vanligt är könsrollerna i den här historien. Ankorna är som vanligt, och Kajsa går till damerna i sin syklubb för att anordna en julfest för barnen i Pengalösa, men i själva pengalösa är jämlikheten lite bättre.. Här ser vi pappor som tar hand om barn, och alla ungar - både flickor och pojkar - ser fram emot att leka med leksakståg! Det är ju långt ifrån ens dagens nivå, men för att vara gjort i 1950-talets USA så är det en märkbar skillnad mellan den här och andra serier från samma tid. Kan det vara nöden som i det här fallet pressar fram mer likhet mellan könen?

Barnen i penglösa tänker dessutom mer på andra än resten av staden.. Där folk inte vill ge pengar till en kalkon och ett leksakståg, och Joakim som symboliserar den totala egoismen så föreslår barnen att man skall dra ett tåg "förbi lame Rubens hus så han kan se tågen gå förbi."
– "Vi drar en ledning till hans säng, så kan han sköta signaleringen!"

Som alla stora serier så finns det dessutom en hel mängd roliga citat:

– "Min Herre. Ni ska ge en slant till ett julkalas för fattig barn!"
– "Det hade jag gärna gjort käre vän, men jag är på väg till Joakim von Anka för att betala en räkning!"
– "Ett sådant skäl måste man respektera!"

"Jul i Pengalösa", orig. "A christmas for Shacktown" av Carl Barks från 1952. Historiekod: W OS 367-02. Jag har utgått från den svenska publikationen i Walt Disney's Serier nr 12/1954 i Axel Norbecks översättning.