Paradisäppelvägen 111: Jul på Björnberget

En av de två kanske allra bästa julserier som någonsin gjorts är Carl Barks "Jul på björnberget" (orig. "Christmas on Bear Mountain"). Ja, den enda serie som kan konkurrera är egentligen bara "Jul i Pengalösa" . I NAFS(k):s bästisomröstning slår Pengalösa (plats 2) Björnberget (plats 26) med stor marginal, men enligt min mening så är Björnberget undervärderat. Okej, jag kan erkänna.. Pengalösa är bäst! ... men jag gillar Björnberget mycket. Det är en rolig julhistoria, och den introducerar Joakim von Anka! Bara en så'n sak!

Jul på Björnberget
Kall’ Ankas morbror han var rik, ensam sur och grå, var med år tjuguåtta ren och var ren gammal då; nu bodde i sin binge han och åt sitt bröd och vann’, och fick sig nu en vild idé, att testa ankor lite grann.
Joakim han satt nu där på julen helt allén, och tänkte ut en vildsint plan, till dagen efter ren; att testa släktens svarta får ifall anka eller mus, sänder Kalle till berget opp, att bo i morbrorns hus.
Tre knattar följde också med, de kan ej lämnas kvar, när vankas jul på snöig topp där man med släden far; de behöver inte trugas att gå på sådan fest, de känner ej de arma små att allt är blott ett test.
Besvikna blev ej hjältar vid stugan i snön vit’, för gnidaren, så generös, han hade skickat dit, klappar, gröt och havets gott, och skinka i ett krus allt vad man önskar utom blott, en gran med juleljus.
Fram med yxan det är blott att ut på berget gå att hugga åt sig det man ej av morbror kunde få; men medelvägen fick man ta, man inga granar fann, en hålig stam de höggo ned i brist på något ann’
Ej kunde våra ankor ana att de fått en liten gäst, objuden som han var till deras glada högtidsfest; Sen i lampan gömd, när skrämd av björn blir Kalle, pekar han åt Knattarna att jaga lille nalle.
Mamma Björn hon vaknar opp och undrar argt att var? är telningen, min lille kott som helt försvunnit har; Var är min skatt, min lilla vän, han har dragit bort sin kos, att spåra’n upp är ingen match för björnmors fina nos,
Defenestrerar prompt gör Kalle med sin egen kropp, när mamma björn har fräckheten att plötsligt dyka opp; en ilsken björn är ingen match för för fyra ankor små, nu mindre lätt det genast blir när björnarna blir två.
Ett par björnar utan prut åt all den mat som fanns, och ankor kunde titta blott, ifrån en viss distans; Kalla ankor fryser där i snö och kyla, rått, men björnmor somnar skönt som den, vid öppna spisen gott.
	Våra hjältar kläcker nu, en plan så fint och käckt att smyga in och binda björn som sover, å så fräckt; Den lille knattar tar om hand, och Kalle repet greppar, att mamma björn knyta ihop när över hennes läppar, kommer en pust så skrämmande där huggtänderna glimmar, att Kalle inte orkar mer och ner på ramen svimmar. Knattar jagar liten björn på fyra hjul, ej rädda alls för den mens Kalle sover sött och lugnt vid björnen som en vän.
Nu dyker in på denna scen, vår skurk, vår Joakim von Anka med björnskinnsdräkt och stora kliv, han in i huset vanka; En Björn! Vad hemskt, men knattarna ej stannar; och i nästa rum vår Kalle där, med stora björnen nannar.
	Han tittade på Kalle där han hade svimmat ut, han hade kämpat som en and, och modet det var slut; han tycktes hava lagt sig nu att vila på sin lek, väl icke mera trygg än förr, men mycket mera blek. I björnens ramar vilar han, så fridfullt där på rygg, till synes lugnt och modigt an, helt och hållet trygg; när björnen pustar nu igen och sedan andas in, blir gnidaren så jätterädd, han hoppar ur sitt skinn.
…
”Den ankan visste allt om mod, det måste erkänt bli,” så talte millionären blott, han visste mer än vi. ”Kalle han skall ärva, han skall bli här vid min arm, en arvinge jag haver fått, med ädel , tapper barm.” ”En gåva vill jag nu, till den tappra anka ge något litet passande, se här om jag får be;” Men varför svimmar tappre från äventyrets fjäll, så blekt och skrämset kvackande, bara för en fäll?
Carl von Barks & Johan Ludvig Ankeberg med benäget bistånd från koll. 1382, Steamboat Willie